jag är nyvaken, har stannat hemma från helande/bibelskolan för att öva inför nationella provet i Engelska 5 som kommer vara ikväll. Känner att jag äntligen är mogen för att ta lite komvux-studier på fullaste allvar, men två ämnen räcker just nu.
Läste i timmar tills jag behövde ta en paus, somnade till och vaknade fullt inspirerad till att blogga!
Jag har tidigare klarat av engelska konversationer bra och har gått och trott att jag är duktig i Engelska. Tills jag nu öppnat denna fantastiska kontext bok och upptäcker en ny värld med nya ord,
sådana som inte ens finns i Svenska språket.
Det är underbart att studera, känner mig som ett barn på nytt, med massor med nya saker att upptäcka som gör denna värld ännu större, ger den fler nyanser, mer djuphet. Mer variations möjligheter.
Tänk att vissa meningar bara kan komma in i ens själ och måla upp en bild, ge en en känsla som kommer med trygghet och hopp. Därför vill jag skriva, jag vill använda ett så nyanserat språk som möjligt för att öppna upp en ny värld för mina följare, en värld som kommer med glädje, hopp och massor av kärlek.
Idag skulle jag vilja skriva om människors atmosfärer, det känns sådär lagom avancerat och nytt.
Det kan eventuellt ske om jag berättar om dom..
Jag vill börja med min morfar och mormor, för de äldre människorna har ofta gått igenom mycket och bär på massor med saker som genomsyrar hur de själva och vi utifrån ser på dom.
Jag kände mig supertrygg hos mormor och morfar, det var liksom den tryggaste platsen på jorden,
där hände alltid samma saker, morfar såg på tv, gärna naturprogram och nyheter emellanåt.
När han reste sig upp var det för att gå ut till balkongen och röka pipa, till en färdig dukad matbord där han hade sin bestämda plats, på toa eller för att lägga sig.
Framförallt när jag var yngre så hyste jag en sådan respekt för morfar att jag var lite rädd för honom, vi fick absolut inte vissla, men han visslade ibland och det var riktigt vackert.
Med tiden blev han mjukare, han skrattade nästan varje dag åt något.
Mormor satt inte så länge vid tv:n för hon tog hand om städning, tvättning, matlagning och diskning.
Till frukost fick vi frallarhalvor med smör ost och gurka, och yoghurt.
Hon lagade marakaronlåda, potatisar med korv och annat gott.
Hon hade jämt godis hemma till oss, kitkat, kexchoklad.
När hon tvättade va oss efter vi lekt i badkaret klöste hon in schampot med sina hårda fingrar,
och när hon klädda på oss byxor lyftes vi högt upp för hon drog hårdare än vår tyngd kunde motstå.
Hon ringde barnen, släktingar bara för att höra hur alla hade det.
Man berättade som det var, sällan var allt bra. Sjukdomar, krämpor, blev allt vanligare ju äldre alla blev. Jag minns inte mormors skratt lika tydligt, men däremot att det var henne man skrattade åt.
Hon sa roliga saker! En gång i hissen sa hon till mig att "jag skäms ögona ur mig" på finska, för det var något jag gjort/ sa /ville göra som hon uppenbarligen inte gillade.
Jag gapskrattade åt det.
Hon ville inge respekt, men det var en likastor flopp varje gång.
Tjatade jag på henne så fick jag nog alltid godis.
Trots allt fina, så låg det som en dimma över dom i atmosfären,
de levde, men inte samma liv,
de fanns till, men hade en helt annan bild på världen än jag.
Jag ville hellre vara hos mamma än hos dom, för det var det inte lungt på ett tråkigt vis.
Jag har lärt mig att det finns sköna atmosfärer av total frid och lugn,
och det finns obehagliga (kvävande) lugn.
Jag antar att en skön atmosfär av lugn kommer av att det finns en helhets täckande, en överseende
kunskap om varje person och deras behov, och en kärlek och passion till att allt blir det bästa för varje individ. Där finns utrymme för personlig utveckling genom att man blir sedd och får lagom ansvar.
Där har finns stora framtidsplaner otroliga mål att nå till och man vet att man kommer klara av det.
Det där tråkiga lugnet, där man bara är för att man råkat hamna där och man är där tills man går därifrån. Där finns inte utrymme för personlig utveckling, för där finns inte någon som förväntar sig något av en.
Det här upptäckta jag och kände jag redan som liten.
det kändes som om mitt liv hade dött om jag stannat en längre tid hos dom.
Hos mamma var det mycket mer spännande,
hon tog hand om oss 3 döttrar alldeles själv och jobbade.
Där fanns utrymme för lek och utveckling, rimliga krav och förväntningar.
Jag och mamma är väldigt olika, (det är spännande hur pappaGUD älskar att para ihop olika människor! )
Jag kände mig trygg och älskad hemma, även om en mamma gör misstag, så är det hur det ser ut i det stora hela som jag tror att barnen kommer ihåg och uppfattar sin egen barndom.
Där fanns disciplin och konsekvenser för olydnad, närhet, ömhet.
Det var mer öppet för GUDs ande att röra sig fritt där, jag är extremt stolt och glad över att jag har den mamma jag har.
I vissa fall ska de äldre påverka de yngre, men i vårt fall är jag säker på att det skulle varit en frisk skön vind med det motsatta, att mormor med sin profetiska drömgåva hade kunnat blomma ut ordentligt. Hon skulle blivit en riktig andlig krigare, för hon fick se in i andevärlden åtminstone en gång.
Sen kom tiden när jag bodde ensam, den tiden då den enda bollplanken i mitt liv är jag själv och dom jag träffar lite ibland.
Det var en värdefull tid att känna efter vad jag egentligen vill och upptäcka vem jag är och vem jag inte vill vara.
Jag har många minnen av att ligga i sängen och tala till GUD.
Tjata på GUD om att få träffa man! Man har en sån nöd och längtan efter att så snart som möjligt få träffa den rätte, man har många fantasier om hur han ska vara. Ensamheten är som en smärtsam sjukdom, det går ont i själen att vara ensam länge.
Fick en katt av en utav mina systrar och hennes man, den hjälpte mig att inte plågas av ensamheten.
En dag... DÅ kommer jag äntligen börja fira sabbath, för det vill jag inte göra ensam.
(Sabbaten =Ett utav GUDS 10 fantastiska bud, en stor välsignelse för den som upptäcker den)
Sen plötsligt har man mött mannen och inser hur verkligheten krockar med ens färdiga fantasi-bilder, han var inte sån, inte sån, inte sån..
Han är sån, sån och sån!
Jag har mig själv, som jag ska forma om, in i ett äktenskapsförhållande med en man som i många punkter är mycket bättre än mina fantasier, men i andra punkter är han trasig på områden, precis som jag.. iallafall tillfälligt.
Man längtar efter någon "som jag" som Adam sa, men upptäcker att vi är varandras motsatser i många frågor.
Jag vet att det i sin tur kommer att generera till en mäktig framtid.
För en unik förhållande med två olika styrkor ger oss båda en större plattform än vad vi haft om vi var själva. Genom mig, öppnas dörrar för Patrik genom Patrik öppnas dörrar för mig. Sådana personer han dras till, kommer in i min värld och jag får en större vänskapskrets.
Patrik är inte som jag, hur mycket jag än önskar han skulle känt mig innan och utan, så är det inte tänkt att det ska vara så. (Från GUDS håll) Hur kan ett förhållande bli livslångt, en spännande vandring för hela livet om man tampas med en kopia av sig själv? Jag valde inte Patrik och han valde inte mig, utan GUD valde oss till varandra och vi tackade ja.
Det är här livet börjar.
Och jag ska inte misströsta, du ska inte misströsta, för det behovet vi har av att vara fullständigt förstådda och accepterade och älskade för den vi inners inne är, är inte menat att vara något som ens partner ska uppfylla, utan GUD. Skaparen. YAHWEH.
Till skillnad från när jag var hos morföräldrar, eller hemma hos mamma,
så är jag inte längre under någon mer än mig själv, det jag skapar och det Patrik skapar.
(det är mitt val att underordna mig honom, inte något som sker automatiskt)
Varje dag kommer samma saker upp till ytan "vem lagar maten, vem diskar"
det sker inte automatiskt. Det är inte alltid rent och fint utan det blir så efter en ansträngning.
I vårt förhållande har Patrik ansvar för det andliga beskyddet, han krigar i och växer i anden.
Jag gör det men inte i lika stor utsträckning, för jag tar mer hand om de praktiska.
Varje dag är en kamp för att hålla en bra atmosfär hemma,
hålla mörkret ute, bryta satans planer som försöker komma med splittring, attacker, förbannelser, olyckor och annat. Sådant vet många kristna inte om. De tar allt som de kommer iställetför att stå emot, gå emot och veta att det finns alltid något bättre att nå till.
Oavsett vem jag varit hos och erfarit så är GUDS plan och vilja att vi ska nå mäktiga andliga genombrott skapa en atmosfär i hemmet av en spännande frid, där allt blir möjligt, där alla behov blir tillgodosedda, ingen går miste om någonting.
Människor kan se oss, men få orkar se oss in i djupet, djupet och återkomma dit regelbundet.
Till hjärtans djupa mötesplats. där man är fullständigt sig själv, "naken".
Jag ska skapa ett hem tillsammans med min man, till våra kommande barn (jag är inte gravid i skrivande stund) och dessa barn kommer inte heller vara som jag och förstå mig på djupet.
Därför är min största frihet och glädje och lycka i pappaGUD.
Han är som var och en utav oss alla människor som HAN skapat, för det står skrivet i de heliga skrifterna (1 Mos 1) att Han skapade oss efter sin/deras likhet till att vara HONOM lik.
Observera detta, varje människa som är dig olik, bär något från GUD som inte du har.
Kanske är det därför han blandar så mycket när familjer skapas, för att vi ska få mer del utav HONOM.
Vi ska älska olikheter, vi ska se det som något spännande och kul och inte förakta det.
Det finns också en längtan i oss att få det bekräftat vad vi känner om oss själva,
faktum är den att vi känner inte oss själva mer än några få saker här och där.
Men pappaGUD kommer en dag uppenbara fullt ut in i minsta detalj om vem du är,
och du kommer känna en djup lättnad, för äntligen vet du inte bara vem du är,
utan vad du är ämnad till att göra, vad du är kapabel till att göra och vad som gör dig alldeles unik som ingen annan som i sin tur gör att de gåvor du har har bara och endast du själv.
Börja tänka stora saker om dig själv och ditt liv, men håll dig ödmjuk.
Låt inte åldern och tidigare erfarenhetet begränsa dig,
bli den du vill idag!
Utbilda dig, byt jobb, besök ett barnhem i afrika,
sluta begränsa dig från dina innersta drömmar.
Fader, jag ber om din nåd över oss att se vilka vi är genom dina ögon och börja sträva mot det målet med din hjälp. Sänd oss någon som är stark, de gånger vi själva inte orkar vara det.
Någon som ser när vi själva inte gör det.
Öppna upp en dörr för en spännande framtid för alla mina läsare just nu, oavsett om de fått lära känna dig eller inte.
I Yeshua namn Amen.
Syster // Johanna Drusian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar