Skriver till alla underbara läsare.
För er som inte följer mig på FB, eller som missat så bor jag tillfälligt i Amerika.
Jag är i Florida för 3 månaders språkkurs i Engelska.
Bor och studerar på denna skola:
Ett problemområde i Sverige som jag stör mig på mycket,
är den oordning som råder i skolklasserna.
Där eleverna ser ner på lärare och behandlar lärare och elever dåligt, skapar rädsla i skolor.
Mobbar men inte blir övervunna någon gång.
Det har inte blivit bättre utan sämre.
Det vet vi också genom att smink och modemedvetenheten kryper längre ner,
oskulden tas tidigare, cigaretten alkoholen testar man i ännu yngre ålder.
Barn är hårda med varandra och med sig själva.
Även om de inte finns lika mycket de kan styra så lider de och anklagar sig själva.
Vem är de som sett till att de blivit väldigt överviktiga och inte satt stopp i tid?
(bortsett från de som lider av olika problem områden som orsakar övervikt)
Usch. Var och en ska ta sitt ansvar på de område de är tillsatta.
Jag vill vara en ordningens kvinna.
Det ska finnas ordning för att alla ska trivas och må bra,
även mobbaren ska må bra, veta att den är älskad.
Här i ef skolan i miami beach, så har jag hamnat i en klass med den mest underbara lärarinnan jag haft... och jag är 32 år gammal.
Även om vi är fullvuxna kvinnor och män, så behandlar hon oss med samma ödmjukhet och kärlek
som man önskar att alla 7 åriga pojkar och flickor fick påbörja sina första skolår med.
Hon ser var och en, alla gånger.
Hon har massa nåd, ger ofta beröm.
Hon använder sig av dramatiska inslag för att ge större effekt när hon vill framhäva att någon verkligen gjort bra, lyckats.
Hon kallar eleverna för "my dear" något som är vanligt här i Amerika att kalla varandra för.
Och hon bjuder på sig själv och är rolig.
Eftersom jag fått så mycket kärlek av henne, genom hennes sätt att hantera oss och undervisa
så gör det ont i mig, att komma sent, att missköta mig.
Man vill desto mindre såra någon som tycker om en och "tror på en".
Jag har inte lyckats alla gånger.
Under en lektion höll jag på att förbereda inför ett projekt som jag skulle varit klar med redan.
Missade mycket av hennes undervisning och mådde inte bra och skämdes.
Denna lärarinnan får alla känna sig välkomna, även de som kom sent
ställer sig vid utgången när lektionen är slut och tar farväl av alla individuellt.
När man går förbi henne ser man i hennes ansiktsuttryck om hon är nöjd,
eller missnöjd gentemot varje person.
Ger hon den där lite missnöjda hälsningen,
så är det ändå med kärlek.
Inte så man känner skuld och skam, men just för att det är av kärlek, så känner man skuld och skam över sig själv.
Det är ganska ironiskt att vi vuxna behöver få respons på den nivån,
men tro mig. Även om flera betalar skolgången här av egen ficka, så sitter de som vuxna människor vid sina mobiler och svarar på meddelanden under lektionstid ändå.
Exakt varje lektion.
Många gånger önskar jag att hon sa till oftare.
Hon har tagit undan några killars mobiler för de lovade att lägga undan dom men ändå inte gjorde.
Den andra unga mannen lät inte henne ta mobilen, utan skulle då lägga den i sin väska...
efter 5 minuter var mobilen där igen.
Hon orkar nog inte tjafsa om mobilerna, de får skylla sig själva att de inte kommer gå vidare till nästa nivå.
Hamnade lite på sidospår nu.
Jag har efter denna upplevelse och erfarenhet blivit övertygad om att det är
kärlek som saknas i de svenska skolsystemet,
Kärlek från lärarna till sina elever.
När det finns kärlek, kommer också tillrättavisan att nå fram på ett helt annat sätt.
En lärare som är ytlig, stel, väldigt korrekt
är lättare att ignorera.
Men en lärare som ser eleven och genuint uppmärksammar denne
kan man inte ignorera.
Jag namngav inlägget till lösningen för problematiska elever
d.v.s elever som inte är fokuserade på lektioner, som stör, ser ner på lärare m.m
men jag tror att det är något alla elever skulle behöva ha.
Lärare med passion för sitt ämne, men inte för elever är inte en riktig lärare
denne är bara en informationskälla.
Som mitt motto lyder:
Det som kommer från hjärtan når hjärtan.
Tack för att du läste.
/ Johanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar